ÅÅÅhhh ljuva tid! Man Men är tillbaka. Med sina slicka reklambyråmedarbetare i ett hav av vackra smäckra designade 60-talsmöbler och med kläder värda att dö för. Jag älskar verkligen den serien och har just hittat en underbar sida från AMC, med tävlingar, tester, coctail översikter, party planerare och mycket mer. Himmelrike!
Bonusbild:-)
Jag gillar verkligen museer! Inte alltid för innehållet i sig, vilket förstås kan vara nog så intressant, nä det jag gillar är hur utställare, intendenter, pedagoger och alla inblandade har arbetat med att få mig berörd, engagerad, inspirerad och fascinerad. Jag älskar det!
Ett av mina alltime favoritmuseer är Guinness museet i Dublin, Guinness Storehouse. Det första man får när man kommer in är en droppe Guinness. Den skall man ta med sig genom museet för att på översta våningen, där det finns en skybar med 360 graders utsikt över Dublin, få sig en pint. Genialiskt marknadsföring som sätter produkten i helt rätt sammanhang; härligt barhäng i trevlig miljö.
På vägen upp till baren vandrar man bokstavligen mellan de ingredienser som ölen består av och får en konkret känsla av både proportioner, metoder och processer.
Våningen innan baren är min favorit, det är ett stort rum fyllt av reklamprodukter, kampanjer som ölmärket använt genom åren, allt finns där, Harpan förstås, den fina Toucanfågeln, alla kampanjer och alla annonser, affischer allt! Jag kan gå där i timmar.
Och som grädde på moset så finns allt detta förstås även på en fin och enkel sajt, kolla särskilt in reklamsidorna på Guinness ads, där presenteras kampanjer från 1930-talet och fram till idag på ett pedagogiskt och enkelt sätt.
Jag tycker att museet och sajten är sammanlänkade på ett enastående sätt, där kreativitet och generositet (med fakta, med öl, med tillåtenhet – det finns massor att göra på museeet) bygger och förstärket varumärket i flera dimensioner. Igår var jag på Fotografiska museet i Stockholm och fick lite samma känsla. Mer om det längre fram.
På hemväg från Rimini körde vi förbi Maranello med hoppet om att kön till provkörningen inte skulle vara så lång. Det var den, så vi fick ge upp upplevelsen att köra en Ferrari i Maranello för just denna gång.
Vi gick i stället in på museet och gick i timmar – bländade av den kraft, vidunderliga design och utmanande teknik som Ferrari arbetat med sedan Enzo startade sin verksamhet 1928, då Scuderia Ferrari, som gjorde racingbilar med Alfa-Romeo vagnar.
Il Cavallino rampante, den stegrande hästen, och färgen ”rosso corsa” återkom i alla racingbilar förstås men så småningom även på bilar som såldes till allmänheten även om logon är lite olika i de två segmenten.
